Känn ingen sorg.

----------------- ----------------
 
Känn ingen sorg.
 
----------------- -----------------
 
Skevheten och tafattheten.
Att hålla kvar, inte titta bort.
Flytta framåt: lyfta.
Det är sparkar av konfetti och glittrande jubel mellan revbenen.
 
 
-------------- Eller: ---------------
 
 
Du vet, den där känslan av solblekt träpanel under handflatan.
Du vet, nattlyktors glitter över ojämnt lagd asfalt. 
Du vet, din bild i en avskavd spegel med ojämnt glas.
Du vet, fräknarna du aldrig fick.
Du vet landshövdingekropparna med gungande gatlyktor emellan.
Du vet, bulldoft över hela majorna mitt i natten.
Du vet, att öppna sin ölflaska mot en trottoarkant, få ljummet skum över handryggen.
Du vet, att möta sin trettonårsångest med sitt tjugoåttaårsjag på en och samma gatsten.
Du vet, den där gatstenen. Den som har fått se allt. Det skeva.
Och det andra med.
 
-------------- ---------------
 
Jag är så glad. Det var länge sedan jag såg en film, eller någon annan kreativ iscensättning för den delen,
 som är så mycket hemma. Det är inte jag, långtifrån. Varken handlingen eller någon särskild av karaktärerna. Eller drivet.
Men skevheten.
Tafattheten.
Och att den får finnas.
 
http://www.happywall.se/fototapet/musik/kann-ingen-sorg-for-mig-goteborg

Reklam! ;)

Vill tipsa alla om fina Lotta som har tävling på sin blogg! In och kolla vetja, man kan vinna finfina ting. :)
 
Och jajamensan, snart snaaaart är min uppsats inlämnad, och då ska jag börja hänga lite mer här. :)

Till exempel imorgon.

 

Det här ska jag göra imorgon, för då var det 28 år sedan jag föddes. 

 

Ha min nya favoritklänning. Blomstermums. 

 

Kanske kanske köpa sådana här....tror de finns på Kvart Interiör. Hänga upp, kanske i vardagsrummet...

 

Spana på ännu fler av dessa: pärlor till vintagetyger. Sysysy.

 

 
Dricka sånt här. Med exakt den cremefärgade kaffetonen, för då smakar det som på Santo Domingo. <3
 
 
 Ha min blomkrans. 
 
 
Köpa färska ranunkel. Kan vara första gången, och kan vara det absolut fulaste namnet på kanske världens finaste blomma. Men ändå. Bara för att det är något jag aldrig gör.
 
 
Så att så. Att klumpa ihop massa fina saker som man egentligen vill göra hela tiden eller i alla fall ännu mer. Det kan man ju lika gärna göra. Tillexempel när man fyller år. Till exempel imorgon.
 
 
ps: Bilder är hämtade dels härifrån och dels från här.

På en vacker innergård nära dig....: Bazar 27 april!

Vill passa på att tipsa här också om vårens finaste event! Perfekt lördagshäng, perfekt "loppis"-mjukstart inför våren, även om det vi säljer förstås är nyproducerat men av äldre material eller med äldre inspirationsförlagor. Snyggare ansamling av vintage-bönor (galz) får man dessutom leta efter! Check out the lineup liksom. :)


Vagn.

Sitter och bläddrar bland ansikten höljda i spets, foton vackert suddade i kanten. Tjejen i sätet bakom mitt sjunger. Brottstycken, stigande ibland och ibland bortstökade av spårvagnen. Svagt och nära. Minns hennes blick innan vi steg på. Den var så klar.


För fler skogar att skrika i.

Hej alla vackra!
Jag postade en grej på facebook för ett tag sedan, efter att ha sett reklam för det här årets Earth Hour. Det är ju ett fenomen som kritiserats en hel del för att lägga lite fel fokus, "det spelar ju ingen roll att jag släcker om ingen annan gör det osv sov" dvs random vanliga lat-skalle-ursäkter. Det här året ser deras reklam-annons lite annorlunda ut, man vill nu att folk ska dela annonsen och samtidigt skriva ner vad man gör för miljön, tipsa varandra helt enkelt. 
Och ärligt, ge detta en chans nu, känner jag! Det är ju liksom som bekant väldigt lätt att bara avfärda dylikt med "jag får bara dåligt samvete av att läsa hur duktiga alla andra är" "jag orkar inte", "jag har inte tid" "så länge de inte drar igång ett system som gör det mycket enklare för alla vanliga dödliga att vara mer miljövänlig, typ återvinning i alla fastigheters soprum, så tänker jag fanemej inte lyfta arslet och anstränga mig" osv osv osv.
M. Fast om inget engagemang finns, så kommer det inte heller finnas någon drivkraft bakom att vilja införa dylika "större mer övergripande och mer underlättande" system som underlättar för alla att bli mer miljömedvetna. 
Jag tycker faktiskt inte vi har någon rätt att klaga på att klimatmöten går åt helvete för att inget riktigt engagemang finns, när vi inte själva ens orkar skilja plasten från pappret i det tomma kaffepaketet. Alltså, någonstans måste man ju börja. 
 
Så detta är ett riktigt präktigt skryt-inlägg om man så vill, men det är också en uppmaning: Ja, det kanske i stunden är liiiite mer obekvämt för dig att inte bara slänga dina trasiga strumpor och köpa ett par nya, utan att lägga tio minuter på att laga dem. Men det är värt, om du tänker på hur sjukt glad naturen blir av att få slippa dina jävla strumpor uppkörda i kretsloppet. Vacker natur är inte bara något man kan ta för givet alltid finns där, förvänta sig att lite rosé-rosig få njuta av och skvalpa runt i, typ en (av de sällsynt varma) månad om året, det är tyvärr något som kräver lite omvårdnad eller i alla fall some god damn respekt. 
 
Så här: Få nu för fan inte dåligt samvete! Gör istället! Inspireras, och tipsa andra! Det är faktiskt sjukt lätt, jag lovar!
 
 
 
 
1: Jag är inte uttalat vegetarian, men lagar
 
helst vegetariskt eftersom det är enklast och känns fräscht, enligt mig...Alltså får jag bestämma blir det köttfria vardagar titt som tätt, inte bara någon sketen måndag.
2: Jag tänker inte sälja min bil, den har räddat vår småbarnsfamilj från diverse samordnings-problematiserings-baserade ångestattacker sjukt många gånger, och då har vi ändå bara haft den några månader. Dock använder vi den bara 3 ggr i veckan, helt enkelt därför att kollektivtrafik går precis lika bra, om man bara ska fram och tillbaka till jobbet.
3: Jag källsorterar. ALLT. Inklusive de små sladdriga plastkassarna man köper frukt i. Inklusive pizzakartongerna, jodå det är bara att skrapa bort resterna i papperskorgen, vika ihop kartongen och så ner i återvinningen. Inga konstigheter. Och nej, vår hyresvärd tycker inte att man behöver ha återvinning i det ordinarie soprummet, men jag knallar då istället iväg till närmaste sopstation utomhus. Tar 10 min, ger en promenad och en "nu har jag städat"-känsla. Gött med andra ord. Alla konstiga hårspray-flaskor och glödlampor och dyl, sparas i en kasse i garderoben tills nästa gången vi åker till återvinnings-tippen. Vår trasiga micro hamnade på vinden i väntan på nyss nämnda tipp-tripp. Inte heller detta särskilt svårt.
4: Typ 80% av mina och Veras kläder är second hand. Nästan alla våra möbler också, när jag tänker efter. Ledsnat på dina gamla köksmöbler? Måla om dem! Eller sälj på blocket och köp ett par nya snyggare på blocket/tradera/myrorna! Man behöver inte alltid kasta sig över Ikea, liksom. 
5: Laga dina strumpor/strumpbyxor! Låter kanske jävligt b, men tänk så här: du sitter inte bara där med strump-stopp-stickan i högsta hugg, du förvaltar ett kulturarv. Kunde mormor, kan du. You-tube:a om du inte vet hur man stoppar en strumpa. Häll upp kaffe i snygg retro-kopp och sörpla lite samtidigt, så känns det genast roligare. 
Återvinning äger. Därför att det är snyggast, billigast, mer personligt och snällast mot miljön. Busenkelt.

ALLTSÅ: Nej, jag är inte något miljöhelgon, det finns säkert sjukt mycket mer jag skulle kunna göra, men jag gör ändå NÅGOT. För det känns bra. Och det kan du med.
 
 

Och det charmiga beteendet.

Hej kompisar.

Det här är jag, efter en sen biokväll med tillhörande eyeliner. Mycket nöjd tjej.

 

Det här är mina inköp den här veckan. En fantastisk pincett som nu ska få lägga masssssa pärlplattor, samt matchande (eh) nagelklippare. Hur bra. Fast bäst är ändå mustasch-tejpen. Utan någon som helst tvekan, faktiskt. Och riktigt mycket tejp fick man dessutom! Tiger, vilken fantastisk affär, om man som jag är pankare än en rutten silverfisk.

Det här är kanske världens finaste pastellblå 50-talsklänning. Den är sydd för någon med ingen midja, samt hyfsat störa bröst och aningen biffare axlar. Jag uppfyller åtminstone ett av ovanstående krav, så den sitter faktiskt ganska fint! Fick den från Alix när vi var 15, var den kom ifrån från början är fortfarande ett mysterium...Helt ärligt så har den faktiskt varit nära att få stryka med i någon av mina frekvent (....) återkommande klädrensningar, men lyckats hålla sig kvar ändå...

Innan jag fattade det här med vintage och det magiska i gamla saker (fattade ordentligt alltså) så tyckte jag mest att det var en sagoklänning. En som man aldrig riktigt fick tillfälle att använda. Ändå tror jag allt att jag använde den till skolan ett par gånger, bara för att. Detta var vid den tiden då man skämdes ögonen ur sig varje gång man skaffat sig ett nytt plagg, eftersom detta ju gjorde att man syntes lite mer än förut. Vilket var mycket läskigt. Speciellt när alla travade omkring med stringtrosorna upp till svanken under ett par fila-byxor med knappar i sidorna....gärna ackompanjerat med ständigt (och då menar jag ständigt) höjda ögonbryn. 

Jag ba: 50-tals-poplin, någon?  

Länge använde jag klänningen med rosetten fram...det är ju synd att inte själv kunna se den. När den är så fin liksom.

Idag var My och Mia här och svängde sina lurviga. Så fint. Småfisarna umgicks till och med lite. Typ härmade varandra, sprang efter den andre osv. Och bråkade så klart, som sig bör. 

På tal om det här med små barn, och umgänge inkluderande sådana. Ett begrepp som ofta ligger roch skaver hos mig sen jag fick barn, och innan med för den delen, är (trumvirvel) .....

"Integritet".

Varför då, tänker ni, jo därför att integritet är något som i alla fall jag upplever är helt otroligt laddat, och speciellt vad gäller barn. Graviditeter ska vi inte ens nämna.

När jag var gravid märkte jag hur min egen integritet långsamt tog en annan form. Jag kände ett än djupare behov av att betona den, kanske var det det att jag kämpat så sjuuukt länge med att bygga upp den (eller rättare sagt för att få mig själv och andra att inse att den fanns och var värd att hörsammas), men framförallt tror jag att det berodde på att folk började bete sig helt psykotiskt så fort jag, och därmed också min mage närvarade. Allas blickar, samtalsämnen, och händer landade på den, alla! Det där med att man i vanliga livet inte går omkring och känner på varandras magar utan att ha en väldigt bra anledning, dvs ren och skär hänsynsfullhet, det var helt plötsligt inte särskitl aktuellt för gemene man. Alls. Det tycks vara väldigt svårt att inse att en gravid mage fortfarande är en mage, och fortfarande sitter på samma person, som förmodligen har ganska så intakt personlighet och preferenser, trots att hon råkar ha en livmoder innehållandes en sprattlande liten invadör. Det är liksom inte särskilt svårt att fråga om lov innan man klappar magen, om man nu känner ett sådant behov. Tyckte jag. I min enfald. 

Något annat jag i min enfald tyckte, var att det borde vara praktiskt möjligt att föra en konversation med folk som inte nödvändigtvis behövde gå upp i falsett och bara och enbart röra sig kring bebisar och förlossningssplatter. Hallå, jag är fortfarande en person, inte bara en vandrande barnalstringsklump. Tänkte jag, i min enfald. Well. 

Hur som helst. När min dotter nu är snart 2 år, märker jag så klart varje dag hur hon förändras och utvecklas, vilket är helt galet coolt. Något som dock har varit ganska så utmärkande för just henne, är att hon i princip från början haft en riktigt rejäl integritet. Ville man komma nära henne så fick man fanemej jobba hårt. Inga värderingar i det, vissa barn kastar sig i famnen på nästan vem som helst, vissa är mer försiktiga. Vissa har lättare att ta för sig, andra får jobba mer på det. Vissa är mer "publikfriare", andra är det inte. Återigen, inga värderingar i det, tyckte jag I MIN ENFALD.

 

För uppenbarligen är det väldigt få saker som är så provocerande som ett litet barn som inte skrattar på beställning. Som inte ler lite gulligt när man kryper upp i fejset på det och vrålar NEJMEN ÅÅÅÅH VAD SÖÖÖÖT!!!! Vera log inte på beställning. Vera blev otröstlig om främlingar (dvs ej mamma eller pappa) kom för nära, om någon (tex jag) tog hennes hand tog hon bort sin, osv osv. Jag skulle gissa på att min dotter fått höra någonstans runt en miljon gånger hur "skeptisk" hon ser ut, innan hon fyllt två år. Missförstå detta rätt: jaaa, alla (....) gillar bebisar, speciellt bebisar som skrattar (eller hostar eller något annat kroppsligt konvulsivt) och alla vill prata och "kunna bonda" med bebisen, det är liksom lite cred på det. Samtidigt som det så klart är fett ocredigt att få en bebis att börja gråta. Vad händer då när man råkar ha en bebis som väldigt lätt gråter, och som inte alls gillar att ha folk för nära inpå en utan att lära känna dem först, jo man (jag) får (be)möta en sjukt massa jävla känslor av otillräcklighet, misslyckanden, besvikelser. Folk blir sjukt besvikna på sig själva som inte lyckas bonda med barnet, och bestämmer därmed att barnet är "sur". 

Det jag tänker här, är att man glömmer bort är att barn också är personer. Alla är olika, och precis som med vuxna förtjänar alla att bemötas med respekt. (Låter bekant? Kanske?) Detta behöver inte vara svårare än att:

1: Fråga barnet om lov innan man lyfter det till sig i knät.

2: Vinka på avstånd första gången. Se glad ut, visa barnet att du är glad oavsett om hen är det. (Om du nu är glad. Annars går det ju faktiskt lika bra att låta bli att le. Faktiskt.) Kräv inte ett omedlebart leende tillbaka. Precis som du, kanske barnet bara inte känner för att le. Just då.

3: Kalla inte barnet "sur", "skeptisk" "tråkig" osv. Jag tycker att det är dålig stil av en massa olika anledningar, men kanske främst för att man aldrig vet hur mycket/lite hen faktiskt uppfattar/förstår. Jag hade ingen lust att bli kallas tråkröv när jag var liten, tror knappast Vera har det heller. 

 

Äsch, helt enkelt: ta det lite försiktigt. Så svårt är det liksom inte. Och jajamen, visst är det bra att ha sociala förmågor, men även de ser olika ut för alla. Vissa kommer snabbt, andra mer långsamt. Du vet känslan när du är på en fest och har riktigt kul, känner dig lugn och tillfreds men ändå glad, och någon kommer och vräker ur sig följande: "vad sur du ser ut! Skratta lite!!" Jag menar, var man inte sur innan, är man det garanterat efter en sådan kommentar. Det är inte min uppgift att skratta för en främlings skull, lika lite som det är ett litet barns uppgift att uppfylla den vuxnes förväntningar på "charmigt beteende Skolexempel 1b". 

Och nej, jag köper inte argument som att man kanske inte ska ta dylika situationer "så allvarligt", därför att:

1: Det är svårt när det inträffar flera ggr om dagen och man hela tiden måste deala med det på ett konstruktivt sätt FÖR ALLA PARTER ( bara en sån sak, är det något jag frågat efter att behöva fixa/hantera? Eh, nej.)

2: Det är ett dumt argument. Allt kan skämtas bort och ironiseras över, om man bara vill. Frågan är om det är konstruktivt, eller ens önskvärt. 

In Very Short Words: Respekt. Går precis lika bra att tillämpa på barn.

Jupp jupp.

 

 

 

Och på tal om något heeelt annat....ni missar väl inte att mina auktioner går ut imorgon kväll? :) Ta en titt vetja!

 


Very Riveting Rose.

Igår langade jag fram min rosläsk som jag i ett svagt ögonblick fått för mig från Egg & Milk...tycker det är så gött att ha något att duka upp på kvällen, var sig det är avokadomackor, choklad eller...rosläsk. :) Och speciellt om man dricker den ur ett sånt här hemskt tjusigt glas.

Och idag? Jo jag har fått lite skrivet på min uppsats, och Vera har gömt sig i en av tvättkassarna. 

Igår åkte vi till bvc i majorna. Så här såg mina ben ut på spårvagnen. Själva besöket gick bra, Vera kan var magen sitter. Hon kan också bygga ett torn av färgglada klossar. Gött då.

Det allseende ögat. Finns i Linnestan. Watch out.


Pärlor

 
 
Hallå eller!
 
Först och främst: Tack tack tack för all hjärtefin respons jag fick på mitt förra inlägg här. Jag känner alltid som en liiiten liten isklump i magen när jag just publicerat något som är så där hyfsat utlämnande som man väl ändå får säga att texter om våldtäkter och våldtäktshot är....
Men kanske just därför, känner jag att det behövs. Fler och ännu fler borde våga publicera/uttala historier man går och bär på om det betyder att de där små små kollektiva isklumparna kan börja krympa. Vi behöver inte dem, vi behöver inte skammen. Vi behöver varandra. 
 
 
<3
<3 
<3
 
 
 
Och så på tal om något heeelt annat....
Så säljer jag lite vintagepärlor på Tradera just nu! Ta gärna en kik, eller tipsa en vän! Bland annat finnes en 30-tals-silhuett-jacka från Dior, och lite 60-tals blomsterklänningar som vanligt....;)
 
http://www.tradera.com/60-tals-klanning-rosa-blommor-vintage-retro-psychedelia-auktion_301743_175527819
 
Ha en go lördagsnatt allesammen! 
Borde jag sova nu eller....
Eller.
Zzzz.

Det som växer.

 

Och livet som liksom bara...fixade sig. Jag har haft kanske 30 inknölade stenar i bröstpartiet på sistone, beroende på följande: 

1: Det har varit lågsäsong i den smalare versionen av barnklädesbranchen, vilket innebär ytterst lite jobb, vilket innebär ännu mindre pengar.

2: Jag kan inte ta csn, eftersom de poäng jag just nu försöker ta, är de jag måste håva in för att få csn.

3: Jag försöker slutföra min utbildning, är därför inskriven på universitetet, och kan därför inte få någon a-kassa. 

Alltså är följande ett faktum:

Saras vår består i inte mindre än 4 motsvarande "heltidsarbeten", nämligen:

1: Inskaffande av körkort, med allt vad det innebär.

2: Författande av kandidatuppsats.

3: Extrajobbande.

4: Leta andra extrajobb.

5: Mammavarande. 

Tja. Det roliga är att allt det där inte egentligen stressar mig särskilt mycket, det gäller bara att inse att man kommer vara lite livegen ett tag å ena sidan, å andra sidan känner jag mer och mer hur mycket jag kommer uppskatta när allt detta är fixat, för då kan kanske tillvaron liiiite mer handla om polariteterna jobb kontra fritid - inte jobb, jobb, jobb, annat jobb, och så lite fritid. Som man ändå sover bort. Det skulle göra mig så nöjd, känner jag. Avgränsade stressmoment. Begränsad vardag, dagar som är avgränsade istället för splittrade. Och någon form av inkomst över 5000 kronor per månad. Skulle vara lyx. På riktigt.

Och så igår då. En liten skymt av en chans, en aningarnas aning om bättre tider. Och eventuellt en chans att kunna ta farväl till den sk arbetsförmedlingen, som ändå mest verkar tycka att de ska lära mig "att jag ju måste skaffa ett bra och ordentligt jobb nu som jag kan ha i flera år, eftersom jag faktiskt har barn". Eftersom jag uppenbarligen är 5 år gammal, så var det ju väldigt bra att jag fick lära mig det. Känner jag.

Veras Alla hjärtans dag-pyssel! :) Så fint så jag dör. Så klart dedikerat till mor och far. De högt älskade och alltid uppskattade. Enbart. :)

Min tatuering (!!!) matchar mig. Eller vice versa.

Impulsköpte ett lejon. Bästa Ingela P Arrhenius illustrationer letar sig in lite överallt numera: I like!

Någon som varit här? Låter ju hur nice som helst tycker jag, förstår inte att jag lyckats missa det...

 

 

 

 

Och så där, lagom till Alla hjärtans dag så tänkte jag att det kunde vara passande att prata lite till om det där hatet, som på något vis var på allas läppar i förra veckan. Och som så klart nu är totalt bortglömt - igen.

Jag tycker att facebook-gruppen "Nätkärlek" eller vad den nu heter, är ett fantastiskt initiativ, vi behöver mer positivt fokus och vi behöver våga dela med oss mer av positiva känslor och tankar om och inför (var)andra. Det är viktigt, för man tenderar att glömma bort hur bra man är. Alla gör det, då och då. Och det måste få vara helt ok att vilja bli påmind, och att tillåta sig att bli det. Säga - tack, vad roligt att höra. Inte "nej men nej, jag som bara...." Osv osv.

På samma sätt som detta är viktigt, är det viktigt att förstå varför motsatsen är fel. Det är fel med näthat, eftersom det är en så vidrig form av "vuxen"mobbing. Det är en extra vidrig form av vuxenmobbing, eftersom det är så utstuderat könsuppdelat. Med könsuppdelad mobbing skulle man ju kunna tänka sig en form av mobbing där den som riktiar sig till kvinnor riktar in sig på "kvinnliga attribut" kombinerat med vad-fan-man-nu-vill-gnälla-på. Samt att det slag av mobbing som riktar sig till män riktar in sig på "manliga attribut" kombinerat med vad-fan-man-nu-vill-gnälla-på. Helt enkelt för att man vill vara så elak som möjligt, man vill att personen ska ta åt sig så mycket det bara går. 

Men så är det inte. För den "manliga mobbingen" riktar in sig på vad-fan-man-nu-vill-gnälla-på. Den "kvinnliga mobbingen" riktar sig till kvinnors kroppar. Punkt.

Och det gör ont. Därför att du kan välja i vilka forum du rör dig, och vad du väljer att skriva i dem (även om _alla_ förtjänar att bemötas med respekt oavsett), 

men

du kan inte bestämma vilken kropp du hamnar i.

(Eller?)

När jag var 13 år var det här med mail synonymt med hotmail. Alla hade ett hotmail-konto. Hotmail var så ballt, att du satt och mailade med dina bästisar på kvällarna, fastän ni hade hängt och pratat hela dagen i skolan. En dag fick jag ett mail från en avsändare vid namn "Saras fitta." I där fanns ungefär ett drygt halvt A4-ark där denna avsändare ingående beskrev, förutom hur ful och värdelös och finnig jag var, också hur de skulle sprätta upp mina släktingar, överfalla min lillebror på hans väg hem från skolan, våldta mig på skoltoaletten, m.m.m.m.

Vi kan väl säga som så att mina tonår var inga bra tonår. Och det riktigt riktigt jävliga, det startade i och med det där brevet. Inte nog med att jag skämdes sönder och samman (eftersom jag ju uppenbarligen gjort något väldigt hemskt som fått någon att skriva sådant om mina famlijemedlemmar, som dessa dessutom blev tvingade att läsa) så var ändå det allra allra jobbigaste den biten som handlade om min kropp. Saker som de skulle göra med den, som är möjliga rent fysiskt eftersom jag är kvinna, psykiskt extremt laddade eftersom kvinnovåldet ser och har sett ut som det gör. Det var som att kasta sig huvudstupa in en kvinnoroll som, det första den fick göra, var att bli slagen sönder och samman, totalt naken, inför mina föräldrar. I mina, och förmodligen också i mina föräldrars ögon, var jag vid den här tiden deras lilla flicka som knappt lagt av med att leka med dockor. Helt plötsligt var jag något annat. En kvinna. Detta eftersom det personen(rna) som skrivit brevet gjort/beskrivit att de ämnade göra, var saker man bara kunde göra mot någon som är just kvinna. 

Och jag skämdes. Så fruktansvärt mycket. Om det var så här obeskrivligt vidrigt att vara kvinna, då ville jag fan inte vara med. Då ville jag vara något annat. Så jag slutade äta. Farväl bröst, farväl höfter, farväl mens. Farväl mer än tio år av mitt liv.

Fjorton år senare, 5 sjukhusvistelser, en kropp som aldrig riktigt fått växa ur sina 13-åriga 53 kilo (som högst!!!), samt tröttsamma anekdoter om olika mer eller mindre närvarande former av självförintande strategier, kan jag idag inte ärligt säga att jag är helt och fucking hållet fri från det där. Den där obestridliga äckel-känslan över det som är kvinnligt. Det alltid lite lite mer äckliga i att vara kvinna. Än att inte vara det. 

Och någonstans, att bemöta någon med smädelser som går ut på det faktum att du är kvinna, snarare än det du sagt/skrivit, det är ju lite att avslöja sig själv med följande motiv: jag vill inte ha en debatt med dig, jag vill att du ska vara TYST. För är du inte tyst kommer jag att forstätta med ingående beskrivningar av hur du blir våldtagen i röven, avhuggen brösten, osv osv osv. 


Jag ser framför mig en sådan där klassisk ap-statyett som håller för öronen, ögonen, munnen,....vill inte se, vill inte höra, vette fan om jag egentligen vill tala heller, det jag framförallt vill är att DU ska vara TYST.

På vad sätt är inte detta ett hat? Och med tanke på dess utformning och frekvens, ett hat riktat specifikt mot kvinnor? 

Mot ett sådant hat, biter tyvärr inte följande typ av uppmaningar: "Du är så himla himla bra på att tänka och på att skriva, så himla vacker och smart, försök tänk på det istället för att någon kommer att våldta dig så "saggen skvätter åt alla håll" på skoltoaletten, försök fokusera på något trevligt!"  Tack, alltså verkligen tack, men jag....slipper nog faktiskt hellre den där våldtäkten. Helst. 

Därför tänker jag, att istället för att uppmana alla att älska alla, vore det väl kanske rimligare att uppmana folk att kanalisera sin frustration på något annat sätt, än att vräka ur sig könsbaserade kränkningar. Typ starta en sansad debatt. Alternativt skaffa sig en boxboll.

 

Ps: Vill absolut inte vinkla det här till att handla om huruvida det alltid är män som är svin på internet och alltid kvinnor som drabbas av dessa svin. För så är det inte. Brevet jag fick var till exempel inte skrivet av en man, det var skrivet av en tjej i min skola. Det hon hade gjort var att använda sig av manlighets-chauvinistiska attribut/jargonger och deras möjlighet till våldsverkan på en ägare till en kvinnlig kropp, i detta fall jag. Vilket inte gör det mindre vidrigt eller mindre kriminellt, men belyser det faktum att det inte måste vara "en viss typ av avart" som vräker ur sig de här sakerna, det kan jävligt många "typer" av människor göra, helt enkelt för att det är så oerhört lätt. Det är mycket lättare att påstå att någon är en hora, eller att beskriva vidriga saker som kan göras med ens kropp, än att försöka definiera vad det är man är upprörd över.

Det får inte vara så lätt. Det måste sluta vara det.


Dancing Mumsefis.

 

Idag blev det ett sådant där inlägg. Massvis med vardag, massvis med stök, belamrade köksgolv och ett och annat dansande barn. :) Till vänster i bilden synes dessutom Bebisen. Uttalas i bestämd form. Detta är Veras barn. Man tycker ju att det inte var så särskilt länge sedan hon själv var bebis, men....tja.

Detta är Veras virkade hängslebyxor, med obligatorisk arbetar-skjorta. Med på bilden är också Hello Kitty, bilmatta och till höger mammans fake-croc.

Här var vi och plundrade Jessicas garderob. Galet fina plagg bytte ägare, lyckligtvis blev ägaren jag. I brist på haklapp fanns det förkläden som var helt galet tjusiga.

 

Vi poke-ar kameran.

Mamman är trött, och Vera snuttar kameran rätt i nyllet. Så kan det gå till. 

Lalala.

Just det ja, ja har tauterat mig! Annelie med. Bild kommer. ;P


Möbelromans och Mtv-rutor.

 

Jag har blivit med möbel. 

Tanken är liksom, när man inte riktigt hunnit få världens finaste lägenhet i majorna än, så får man allt göra sitt allra bästa för att lyfta fram sådant där som gör att man trivs ändå, där man hör hemma just nu. Vårat hus är inte så gammalt. Men det är min nya möbel. En liten del av allt det där vackra, en liten del trivsel. Får äran att hitta hit. 

Vera har invigt den tillhörande spegeln, som som synes inte fått inta sin riktiga plats än. Invigt, som i att krama sin egen spegelbild, ackompanjerad av ljudeffekten "mmmmmm".

Fler bilder på själva möbeln kommer. :)

Så här ser jag ut idag. Söt som fan, tack vare Arefeh!! <3

Ett Twiggy-hopp framför spegeln. Hoppetihopp.


Fancy Fucker.

Vår eminenta granne ska flytta. Det är tråkigt för hon är fin, men roligt för hon ska flytta ihop med fästmannen, och för att jag fick en stor del av hennes garderob. Typ 60-talsklänningar som hennes mamma haft och sådant....en och annan mockajacka också då ja...SKIT fin!!!

Detta kan vara den bloggigaste frisyren jag någonsin haft. Även kallade Heide-braids, alt Hon-Den-Där-Ryska-Fängslade-Bruden-Frisyren. Politiskt korrekt och snygg samtidigt. Resten av outfiten är jätterolig den med: (barn)skjorta från Old Touch i Stockholm; DOCK av märket Lasse-Maja Gothenburg! Jag har typ således en skjorta som är (?) döpt efter världens bästa bageri i majorna! Eller också kanske Lasse-Majas var ett betydligt större företag på 60-talet, eller rentav ett företag som inte längre finns, utan bageriet heter som det gör pga något helt annat....Denna Lasse-Maja alltså. 

Av någon anledning tänker jag på Nalle-Maja i Bamse. Jag gillade henne när jag var liten. Hon hade så stora fina ögon.

Här var den igen ja. Stickad klänning!!! Fast inte alls från H&M. Lite invävd polyamid på det så. 

Just det, kjolen är American apparel, och strumpbyxona alldeles för uttöjda och därutöver ointressanta, och strumporna är från Kawaii Shop. Rainbow socks! Kojigt, kojigt.

Vilken rolig och icke-bearbetad ordning det blev på bilderna idag. Förresten.

Igår fikade jag med Johanna. Hon är bra och snygg, samlar på slipsar och har barn med en doktorand i genusvetenskap. Hur hett?

Sen kom ingen mindre än Arefeh hem och åt paj hos mig! Hon är nog den mest positiva mänska jag vet.

I hennes hjärta ligger HipHop, Göteborg, Hiphop-Göteborg, massa massa ord, och ett och annat Håkan Hellström-referat, och skvalpar. Och kanske också att: det faktum att grafitti kan göra att människor, väggar, gatorna, konsten och allt vad det nu kan betyda, kommer närmare. Dig. Och varandra. För att nära är fint. Finare än en vägg i gå-och-dö-grått.

För att vara ego, så känner jag mig som en mycket bättre, finare och roligare/vettigare människa nu efter att ha hängt med henne en hel kväll, och bollat minst 50 kg ord fram och tillbaka över köksbordet.

Pajen blev dessutom så god att jag undrar om jag inte råkade ta i dubbla mängden smör eller nåt. 

Och jag fick världens ballaste Mtv-tshirt!! Enbart för att jag like-at den på fejjan. Ibland lönar det sig att like-a, jojo serru.


Revisited.

 

Satt (back on the crime-scene) på Cybtekk och kollade lite i deras britt-Vogue, hittade hur jag ska se ut till våren. Personen till höger alltså. SNYGG.

Bläddrade vidaer, och hittade en annan version av hur jag ska se ut till våren. Också mycket SNYGG.

Så här såg det ut efter första bleknings-etappen: gul-leopard-fläckig! De gula fläckarna sitter passande nog där ljuset hamnade på bilden, men jag lovar, det såg mycket underhållande ut.

Så vart det klart! Liiite rödare, men det gör bara att det "tvättas ur" på ett snyggt sätt, dvs inte blir "blek-oranget". På det tråkiga sättet.

Gud vad trött jag ser ut. 

Nu ska jag läsa körkortsteori.

Hoppla.


Januarinöjen.

Snygg galge hängde på skabbig krog. Undrar just om det där Herr-Mans finns kvar förresten....:)

Gyllene män i köket. Alltid redo med bubblet.

Vänner som gör sig redo, mindre gyllene, mer glittrande! ( Det blev lockar! De höll i flera dagar!)

Så här pigg och go är man dagen efter. När man ska upp och jobba. Efter 5 timmars sömn. Eller nåt. Jo, det är visst för lite. *Allergisk mot sömnbrist. Men snyggt hår har man fortfarande!

 


RSS 2.0