Sneak a tip!
Helt vanlig onsdagskväll....;) Vill att detta ska vara min tillvaro alltid, korsetter och spetshandskar. Mmmm. Tur att Tip the Velvet finns....! Lördagspepp!
Omnom.
Det där med energi. Gjorde misstaget att sitta för still för länge vid köksbordet efter att ha klämt en halv pizza. Dog paltkomadöden. Nu en godispåse senare har jag istället gjort en kokbok. I den ska alla söta bloggerskors recept hamna, så man kan äta och känna sig ball samtidigt.
Fredagsmys, jej!
Sammetsbiten.
En dag var det liksom lite så där extra vackert. Inte riktigt november, inte längre september. Men solen bestämde sig ändå, för att jo. Okej då. Och varken Vera eller Isolde ville somna i vagnen under den helt ok långa promenaden.
Och så på tal om något helt annat, så har jag blivit alldeles fantastikst sammetsbiten. Tip the Velvet, jag kommer aldrig någonsin mer att missa en av era fester! Det här med att klä upp sig, planera hur länge som helst vilka kläder och hur och med vad, och sminka och håret och hur och med vad och....tillslut. Blir man förhoppningsvis nöjd. Det här med att ha en vision av något man vill uttrycka, förmedla, och sen skapa det. Är inte det kreativitet, om något?
Och en riktig utmaning faktiskt, min garderob är stor och diger som bekant, men jag har märkt att det mesta är faktiskt väldigt mycket "vardagsretro". Saker som absolut funkar till fest, men då får man piffa lite extra med accessoarerna. Eller så är jag blind. Eller går inte så ofta på partyn...?
Hur som helst: hur sminkar man sig inför en halloween-burlesk-fest? Tex så här. De flesta andra var dock mer inne på:
Faktiskt rätt snyggt det med. Ok, jag var rätt skeptiskt till hela grejen med att alla förväntades "sminka ned sig" istället för upp, så att säga. Mer spex än snyggt, så att säga. Men fan, det är en väldigt ball estetik ändå, och det finns jättemånga sätt att variera de på:
Mjo, jag har nog bestämt mig för att det ändå är rätt nice. Ett stort plus är att det faktikt är en sydamerikansk (är det va...?) tradition, vars estetiska uttryck alla helt plötsligt bara hypar! Sjukt nice, dels eftersom traditionen går ut på att ust fira de döda, inte i första hand sörja och sitta och deppa vid en gråsten, men också dels för att det visar att Halloween (och typ allt annat) inte bara behöver vara inspirerat av De Förenta Staterna...
Och festen? Fiiiiin!! :) Dans dans, rockabilly-shakes och sjukt uppstyrda människor. We laaajk.
Och så här grannt kan det vara vid Bellevus rondell, en höstkväll. :) På tal om, ja.
Det går att ladda upp bilder här nu, vilket ni kanske märker. Jej!! Har fortfarande inte fattat vad problemet bestod i, men embracear som fan att det nu funkar!
En sån där tanke.
Och jag kan liksom inte nog poängtera hur tacksam jag är över att vara vid liv. Att vara där jag är idag. Ledsen och sorgsen. Det kunde ha blivit något helt annat. På så oerhört många olika sätt. På gott och på framförallt ont.
Friday Ajm in lööv.
Catwalken nästa då, sade morsan med obotliga mörka ringar under ögonen.
Nej, ärligt talat. Modelluttagning: gulp! Tur att jag har med min vapendragare bästa Johanna, även hon förmodligen med sömnkontot på minus.... Vänskap i de hårdaste av tider. ;P
Bubblor.
Just nu kan jag inte ladda upp någon bild överhuvudtaget verkar det som, ingen av mina egna i alla fall. Misstänker att det beror på att datorn är asfull av bilder, och jag borde köpa en extern hårddisk och lasta över allt på. Att-göra-listan.
I vilket fall som helst.
Det här med ålder.
Ibland så känns det lite som att ålder är bland den sista av de mest seglivade Myter-Baserade-På-Stereotyper-och-Inlärda-Samhällsstrukturer. Typ:
Killar är alltid liiite mer tekniskt begåvade än tjejer.
Tjejer är alltid liiiite mer estetiskt begåvade än killar.
Eller varför inte: Det läskigaste som finns är att ta 11:ans spårvagn till Bergsjön.
Efter 25 går det utför, säger man med ett flin. Men det värsta är att många verkligen känner att det på riktigt är så. Vad exakt är det som går utför, egentligen? Förutom våra ambitioner?
För det är just det, visst kan man drömma om ett mer fritt och spontant och bohemiskt sätt att leva med vin klockan 5 på morgonen och läggdags som aldrig är vid samma tid, samt ett och annat midnattsdopp i hamnen, men väljer du att leva så efter du fyllt 30 så höjs det på ögonbryn och växlas menande blickar: jaha, tänker man, hen har inte kommit längre än så.
Att komma långt, det är nämligen väldigt viktigt det. Oftast synonymt med att ha ett jobb du pluggat minst tre år på högskolan för att få.
Går du ut och dansar på helgerna efter att du fått barn höjs genast samma ögonbryn, och man undrar om man verkligen kan ha ett fullt fungerande familjeliv och ett välmående barn om man någon gång ibland väljer att supa till på ett flimrande dansgolv.
Men framförallt lever vi med en helt sinnessjukt ambitiös inlevelse i föreställningen om att hur många år man fyllt, styr hur man är, vad man gör, och framförallt hur man inte är och gör.
Jag blir så ledsen när jag hör folk i min egen ålder (27) som inte vill fira eller ens avslöja att och när de fyller år, eftersom de anser sig vara "för gamla". Att "klä sig efter ålder" eller "ha haft sin vilda period" är också väldigt viktigt att göra, och ha avverkat innan man sätter ett barn till världen. Det går nämligen inte att vara ansvarsfull och ha barnsliga kläder och ibland vara lite vild och fånig, samtidigt. Att både vara barnslig, och vuxet vettig, då måste man i alla fall betrakta det förra som en skämmig egenskap hos sig själv. För den är ju inte du, du är ju hela 2987 år.
Jag önskar härmed att:
1: Vi slutar prata om oss själva som att vi vore synonyma med vår ålder, och vår ålder som att det vore synonymt med något negativt. Jag blir inte mer och mer negativ, minus och mindre, tvärtom.
Jag växer ut i full styrka.
2: Vi slutar se ner på folk som vågar bete sig och se ut att "tillhöra en annan åldersgrupp". [ Vem tror hon att hon är?? ] Det värsta som finns får inte vara att "bli påkommen med att låtsas vara en ålder man inte är i", det värsta som finns får inte vara att bli påkommen med att inte nöja sig. Med hur det är.
Ibland är jag inte nöjd, då ser jag till att göra mig själv nöjd genom att ändra något. I mitt fall, sätta på sig ett neonfärgat pärlhalsband.
3: Vi tycker mindre och mindre om att fylla år. Vad fan, det är ju jättekul att få sjukt mycket presenter och att lägga upp en dag helt efter ens egna preferenser, en äkta skämma-bort-sig-själv-dag! Det är i alla fall vad jag brukar ägna mina födelsedagar åt. Råkar du jobba 9-18.30 på denna din dag? Svep en kaffe, dra med dig en polare och sväng in på en bio direkt efter jobbet! Det är helt ok att göra saker som får en att le och må bra, just för att de får en att le och må bra. Till och med för dig, är det ok.
4: Vet ni vad allt detta jag försöker presicera och avväpna i ovanstående text också brukar kallas? JO, JANTE. Det där som alla säger sig hata. Det har smugit sig in där vi minst anade det. Tagit form av bortvända blickar, härskartekniker, och en slags oföstående social tomhet om man vägrar vara med och se ner på andra, klaga på kaffet, klaga på sin irriterande frigjorda/snygga/udda kollega inför sin (självklart) andra kollega, osv osv osv osv.
Jag menar, har vi inte bättre, och bra mycket roligare saker att lägga vår energi på?
Champagne eller vinäger, det är faktiskt bara att välja.
Jag gillar bubbel jag.
Inspiration till den här texten kommer delvis härifrån, ja, jag erkänner:
(senaste numret) och med
http://www.mrsmurphy.se/home/About
http://www.mrsmurphy.se/home/About
som skribent. :)
