Det som växer.

 

Och livet som liksom bara...fixade sig. Jag har haft kanske 30 inknölade stenar i bröstpartiet på sistone, beroende på följande: 

1: Det har varit lågsäsong i den smalare versionen av barnklädesbranchen, vilket innebär ytterst lite jobb, vilket innebär ännu mindre pengar.

2: Jag kan inte ta csn, eftersom de poäng jag just nu försöker ta, är de jag måste håva in för att få csn.

3: Jag försöker slutföra min utbildning, är därför inskriven på universitetet, och kan därför inte få någon a-kassa. 

Alltså är följande ett faktum:

Saras vår består i inte mindre än 4 motsvarande "heltidsarbeten", nämligen:

1: Inskaffande av körkort, med allt vad det innebär.

2: Författande av kandidatuppsats.

3: Extrajobbande.

4: Leta andra extrajobb.

5: Mammavarande. 

Tja. Det roliga är att allt det där inte egentligen stressar mig särskilt mycket, det gäller bara att inse att man kommer vara lite livegen ett tag å ena sidan, å andra sidan känner jag mer och mer hur mycket jag kommer uppskatta när allt detta är fixat, för då kan kanske tillvaron liiiite mer handla om polariteterna jobb kontra fritid - inte jobb, jobb, jobb, annat jobb, och så lite fritid. Som man ändå sover bort. Det skulle göra mig så nöjd, känner jag. Avgränsade stressmoment. Begränsad vardag, dagar som är avgränsade istället för splittrade. Och någon form av inkomst över 5000 kronor per månad. Skulle vara lyx. På riktigt.

Och så igår då. En liten skymt av en chans, en aningarnas aning om bättre tider. Och eventuellt en chans att kunna ta farväl till den sk arbetsförmedlingen, som ändå mest verkar tycka att de ska lära mig "att jag ju måste skaffa ett bra och ordentligt jobb nu som jag kan ha i flera år, eftersom jag faktiskt har barn". Eftersom jag uppenbarligen är 5 år gammal, så var det ju väldigt bra att jag fick lära mig det. Känner jag.

Veras Alla hjärtans dag-pyssel! :) Så fint så jag dör. Så klart dedikerat till mor och far. De högt älskade och alltid uppskattade. Enbart. :)

Min tatuering (!!!) matchar mig. Eller vice versa.

Impulsköpte ett lejon. Bästa Ingela P Arrhenius illustrationer letar sig in lite överallt numera: I like!

Någon som varit här? Låter ju hur nice som helst tycker jag, förstår inte att jag lyckats missa det...

 

 

 

 

Och så där, lagom till Alla hjärtans dag så tänkte jag att det kunde vara passande att prata lite till om det där hatet, som på något vis var på allas läppar i förra veckan. Och som så klart nu är totalt bortglömt - igen.

Jag tycker att facebook-gruppen "Nätkärlek" eller vad den nu heter, är ett fantastiskt initiativ, vi behöver mer positivt fokus och vi behöver våga dela med oss mer av positiva känslor och tankar om och inför (var)andra. Det är viktigt, för man tenderar att glömma bort hur bra man är. Alla gör det, då och då. Och det måste få vara helt ok att vilja bli påmind, och att tillåta sig att bli det. Säga - tack, vad roligt att höra. Inte "nej men nej, jag som bara...." Osv osv.

På samma sätt som detta är viktigt, är det viktigt att förstå varför motsatsen är fel. Det är fel med näthat, eftersom det är en så vidrig form av "vuxen"mobbing. Det är en extra vidrig form av vuxenmobbing, eftersom det är så utstuderat könsuppdelat. Med könsuppdelad mobbing skulle man ju kunna tänka sig en form av mobbing där den som riktiar sig till kvinnor riktar in sig på "kvinnliga attribut" kombinerat med vad-fan-man-nu-vill-gnälla-på. Samt att det slag av mobbing som riktar sig till män riktar in sig på "manliga attribut" kombinerat med vad-fan-man-nu-vill-gnälla-på. Helt enkelt för att man vill vara så elak som möjligt, man vill att personen ska ta åt sig så mycket det bara går. 

Men så är det inte. För den "manliga mobbingen" riktar in sig på vad-fan-man-nu-vill-gnälla-på. Den "kvinnliga mobbingen" riktar sig till kvinnors kroppar. Punkt.

Och det gör ont. Därför att du kan välja i vilka forum du rör dig, och vad du väljer att skriva i dem (även om _alla_ förtjänar att bemötas med respekt oavsett), 

men

du kan inte bestämma vilken kropp du hamnar i.

(Eller?)

När jag var 13 år var det här med mail synonymt med hotmail. Alla hade ett hotmail-konto. Hotmail var så ballt, att du satt och mailade med dina bästisar på kvällarna, fastän ni hade hängt och pratat hela dagen i skolan. En dag fick jag ett mail från en avsändare vid namn "Saras fitta." I där fanns ungefär ett drygt halvt A4-ark där denna avsändare ingående beskrev, förutom hur ful och värdelös och finnig jag var, också hur de skulle sprätta upp mina släktingar, överfalla min lillebror på hans väg hem från skolan, våldta mig på skoltoaletten, m.m.m.m.

Vi kan väl säga som så att mina tonår var inga bra tonår. Och det riktigt riktigt jävliga, det startade i och med det där brevet. Inte nog med att jag skämdes sönder och samman (eftersom jag ju uppenbarligen gjort något väldigt hemskt som fått någon att skriva sådant om mina famlijemedlemmar, som dessa dessutom blev tvingade att läsa) så var ändå det allra allra jobbigaste den biten som handlade om min kropp. Saker som de skulle göra med den, som är möjliga rent fysiskt eftersom jag är kvinna, psykiskt extremt laddade eftersom kvinnovåldet ser och har sett ut som det gör. Det var som att kasta sig huvudstupa in en kvinnoroll som, det första den fick göra, var att bli slagen sönder och samman, totalt naken, inför mina föräldrar. I mina, och förmodligen också i mina föräldrars ögon, var jag vid den här tiden deras lilla flicka som knappt lagt av med att leka med dockor. Helt plötsligt var jag något annat. En kvinna. Detta eftersom det personen(rna) som skrivit brevet gjort/beskrivit att de ämnade göra, var saker man bara kunde göra mot någon som är just kvinna. 

Och jag skämdes. Så fruktansvärt mycket. Om det var så här obeskrivligt vidrigt att vara kvinna, då ville jag fan inte vara med. Då ville jag vara något annat. Så jag slutade äta. Farväl bröst, farväl höfter, farväl mens. Farväl mer än tio år av mitt liv.

Fjorton år senare, 5 sjukhusvistelser, en kropp som aldrig riktigt fått växa ur sina 13-åriga 53 kilo (som högst!!!), samt tröttsamma anekdoter om olika mer eller mindre närvarande former av självförintande strategier, kan jag idag inte ärligt säga att jag är helt och fucking hållet fri från det där. Den där obestridliga äckel-känslan över det som är kvinnligt. Det alltid lite lite mer äckliga i att vara kvinna. Än att inte vara det. 

Och någonstans, att bemöta någon med smädelser som går ut på det faktum att du är kvinna, snarare än det du sagt/skrivit, det är ju lite att avslöja sig själv med följande motiv: jag vill inte ha en debatt med dig, jag vill att du ska vara TYST. För är du inte tyst kommer jag att forstätta med ingående beskrivningar av hur du blir våldtagen i röven, avhuggen brösten, osv osv osv. 


Jag ser framför mig en sådan där klassisk ap-statyett som håller för öronen, ögonen, munnen,....vill inte se, vill inte höra, vette fan om jag egentligen vill tala heller, det jag framförallt vill är att DU ska vara TYST.

På vad sätt är inte detta ett hat? Och med tanke på dess utformning och frekvens, ett hat riktat specifikt mot kvinnor? 

Mot ett sådant hat, biter tyvärr inte följande typ av uppmaningar: "Du är så himla himla bra på att tänka och på att skriva, så himla vacker och smart, försök tänk på det istället för att någon kommer att våldta dig så "saggen skvätter åt alla håll" på skoltoaletten, försök fokusera på något trevligt!"  Tack, alltså verkligen tack, men jag....slipper nog faktiskt hellre den där våldtäkten. Helst. 

Därför tänker jag, att istället för att uppmana alla att älska alla, vore det väl kanske rimligare att uppmana folk att kanalisera sin frustration på något annat sätt, än att vräka ur sig könsbaserade kränkningar. Typ starta en sansad debatt. Alternativt skaffa sig en boxboll.

 

Ps: Vill absolut inte vinkla det här till att handla om huruvida det alltid är män som är svin på internet och alltid kvinnor som drabbas av dessa svin. För så är det inte. Brevet jag fick var till exempel inte skrivet av en man, det var skrivet av en tjej i min skola. Det hon hade gjort var att använda sig av manlighets-chauvinistiska attribut/jargonger och deras möjlighet till våldsverkan på en ägare till en kvinnlig kropp, i detta fall jag. Vilket inte gör det mindre vidrigt eller mindre kriminellt, men belyser det faktum att det inte måste vara "en viss typ av avart" som vräker ur sig de här sakerna, det kan jävligt många "typer" av människor göra, helt enkelt för att det är så oerhört lätt. Det är mycket lättare att påstå att någon är en hora, eller att beskriva vidriga saker som kan göras med ens kropp, än att försöka definiera vad det är man är upprörd över.

Det får inte vara så lätt. Det måste sluta vara det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0