Och det charmiga beteendet.

Hej kompisar.

Det här är jag, efter en sen biokväll med tillhörande eyeliner. Mycket nöjd tjej.

 

Det här är mina inköp den här veckan. En fantastisk pincett som nu ska få lägga masssssa pärlplattor, samt matchande (eh) nagelklippare. Hur bra. Fast bäst är ändå mustasch-tejpen. Utan någon som helst tvekan, faktiskt. Och riktigt mycket tejp fick man dessutom! Tiger, vilken fantastisk affär, om man som jag är pankare än en rutten silverfisk.

Det här är kanske världens finaste pastellblå 50-talsklänning. Den är sydd för någon med ingen midja, samt hyfsat störa bröst och aningen biffare axlar. Jag uppfyller åtminstone ett av ovanstående krav, så den sitter faktiskt ganska fint! Fick den från Alix när vi var 15, var den kom ifrån från början är fortfarande ett mysterium...Helt ärligt så har den faktiskt varit nära att få stryka med i någon av mina frekvent (....) återkommande klädrensningar, men lyckats hålla sig kvar ändå...

Innan jag fattade det här med vintage och det magiska i gamla saker (fattade ordentligt alltså) så tyckte jag mest att det var en sagoklänning. En som man aldrig riktigt fick tillfälle att använda. Ändå tror jag allt att jag använde den till skolan ett par gånger, bara för att. Detta var vid den tiden då man skämdes ögonen ur sig varje gång man skaffat sig ett nytt plagg, eftersom detta ju gjorde att man syntes lite mer än förut. Vilket var mycket läskigt. Speciellt när alla travade omkring med stringtrosorna upp till svanken under ett par fila-byxor med knappar i sidorna....gärna ackompanjerat med ständigt (och då menar jag ständigt) höjda ögonbryn. 

Jag ba: 50-tals-poplin, någon?  

Länge använde jag klänningen med rosetten fram...det är ju synd att inte själv kunna se den. När den är så fin liksom.

Idag var My och Mia här och svängde sina lurviga. Så fint. Småfisarna umgicks till och med lite. Typ härmade varandra, sprang efter den andre osv. Och bråkade så klart, som sig bör. 

På tal om det här med små barn, och umgänge inkluderande sådana. Ett begrepp som ofta ligger roch skaver hos mig sen jag fick barn, och innan med för den delen, är (trumvirvel) .....

"Integritet".

Varför då, tänker ni, jo därför att integritet är något som i alla fall jag upplever är helt otroligt laddat, och speciellt vad gäller barn. Graviditeter ska vi inte ens nämna.

När jag var gravid märkte jag hur min egen integritet långsamt tog en annan form. Jag kände ett än djupare behov av att betona den, kanske var det det att jag kämpat så sjuuukt länge med att bygga upp den (eller rättare sagt för att få mig själv och andra att inse att den fanns och var värd att hörsammas), men framförallt tror jag att det berodde på att folk började bete sig helt psykotiskt så fort jag, och därmed också min mage närvarade. Allas blickar, samtalsämnen, och händer landade på den, alla! Det där med att man i vanliga livet inte går omkring och känner på varandras magar utan att ha en väldigt bra anledning, dvs ren och skär hänsynsfullhet, det var helt plötsligt inte särskitl aktuellt för gemene man. Alls. Det tycks vara väldigt svårt att inse att en gravid mage fortfarande är en mage, och fortfarande sitter på samma person, som förmodligen har ganska så intakt personlighet och preferenser, trots att hon råkar ha en livmoder innehållandes en sprattlande liten invadör. Det är liksom inte särskilt svårt att fråga om lov innan man klappar magen, om man nu känner ett sådant behov. Tyckte jag. I min enfald. 

Något annat jag i min enfald tyckte, var att det borde vara praktiskt möjligt att föra en konversation med folk som inte nödvändigtvis behövde gå upp i falsett och bara och enbart röra sig kring bebisar och förlossningssplatter. Hallå, jag är fortfarande en person, inte bara en vandrande barnalstringsklump. Tänkte jag, i min enfald. Well. 

Hur som helst. När min dotter nu är snart 2 år, märker jag så klart varje dag hur hon förändras och utvecklas, vilket är helt galet coolt. Något som dock har varit ganska så utmärkande för just henne, är att hon i princip från början haft en riktigt rejäl integritet. Ville man komma nära henne så fick man fanemej jobba hårt. Inga värderingar i det, vissa barn kastar sig i famnen på nästan vem som helst, vissa är mer försiktiga. Vissa har lättare att ta för sig, andra får jobba mer på det. Vissa är mer "publikfriare", andra är det inte. Återigen, inga värderingar i det, tyckte jag I MIN ENFALD.

 

För uppenbarligen är det väldigt få saker som är så provocerande som ett litet barn som inte skrattar på beställning. Som inte ler lite gulligt när man kryper upp i fejset på det och vrålar NEJMEN ÅÅÅÅH VAD SÖÖÖÖT!!!! Vera log inte på beställning. Vera blev otröstlig om främlingar (dvs ej mamma eller pappa) kom för nära, om någon (tex jag) tog hennes hand tog hon bort sin, osv osv. Jag skulle gissa på att min dotter fått höra någonstans runt en miljon gånger hur "skeptisk" hon ser ut, innan hon fyllt två år. Missförstå detta rätt: jaaa, alla (....) gillar bebisar, speciellt bebisar som skrattar (eller hostar eller något annat kroppsligt konvulsivt) och alla vill prata och "kunna bonda" med bebisen, det är liksom lite cred på det. Samtidigt som det så klart är fett ocredigt att få en bebis att börja gråta. Vad händer då när man råkar ha en bebis som väldigt lätt gråter, och som inte alls gillar att ha folk för nära inpå en utan att lära känna dem först, jo man (jag) får (be)möta en sjukt massa jävla känslor av otillräcklighet, misslyckanden, besvikelser. Folk blir sjukt besvikna på sig själva som inte lyckas bonda med barnet, och bestämmer därmed att barnet är "sur". 

Det jag tänker här, är att man glömmer bort är att barn också är personer. Alla är olika, och precis som med vuxna förtjänar alla att bemötas med respekt. (Låter bekant? Kanske?) Detta behöver inte vara svårare än att:

1: Fråga barnet om lov innan man lyfter det till sig i knät.

2: Vinka på avstånd första gången. Se glad ut, visa barnet att du är glad oavsett om hen är det. (Om du nu är glad. Annars går det ju faktiskt lika bra att låta bli att le. Faktiskt.) Kräv inte ett omedlebart leende tillbaka. Precis som du, kanske barnet bara inte känner för att le. Just då.

3: Kalla inte barnet "sur", "skeptisk" "tråkig" osv. Jag tycker att det är dålig stil av en massa olika anledningar, men kanske främst för att man aldrig vet hur mycket/lite hen faktiskt uppfattar/förstår. Jag hade ingen lust att bli kallas tråkröv när jag var liten, tror knappast Vera har det heller. 

 

Äsch, helt enkelt: ta det lite försiktigt. Så svårt är det liksom inte. Och jajamen, visst är det bra att ha sociala förmågor, men även de ser olika ut för alla. Vissa kommer snabbt, andra mer långsamt. Du vet känslan när du är på en fest och har riktigt kul, känner dig lugn och tillfreds men ändå glad, och någon kommer och vräker ur sig följande: "vad sur du ser ut! Skratta lite!!" Jag menar, var man inte sur innan, är man det garanterat efter en sådan kommentar. Det är inte min uppgift att skratta för en främlings skull, lika lite som det är ett litet barns uppgift att uppfylla den vuxnes förväntningar på "charmigt beteende Skolexempel 1b". 

Och nej, jag köper inte argument som att man kanske inte ska ta dylika situationer "så allvarligt", därför att:

1: Det är svårt när det inträffar flera ggr om dagen och man hela tiden måste deala med det på ett konstruktivt sätt FÖR ALLA PARTER ( bara en sån sak, är det något jag frågat efter att behöva fixa/hantera? Eh, nej.)

2: Det är ett dumt argument. Allt kan skämtas bort och ironiseras över, om man bara vill. Frågan är om det är konstruktivt, eller ens önskvärt. 

In Very Short Words: Respekt. Går precis lika bra att tillämpa på barn.

Jupp jupp.

 

 

 

Och på tal om något heeelt annat....ni missar väl inte att mina auktioner går ut imorgon kväll? :) Ta en titt vetja!

 


Kommentarer
Postat av: Åsa

Du sätter ord på det så bra.
Word. Respect.

2013-02-23 @ 08:22:19
Postat av: Anonym

Helt sjukt bra sagt.
En annan sak som verkligen stör mig om vi nu snackar om respekt i kombination med barn - det är så grymt många som inte FATTAR att barn är människor (precis som du sa) och pratar över huvudet på dem, om dem, som om de inte förstod vad man sa! Och nedlåtande dessutom!! Sånt gör mig så sabla förbannad! Jag minns ju till och med själv tillfällen från barndommen då man blev behandlad som en förståndshandikappad pryl som gick att skratta åt hur som helst. Hur fan tänker dessa människor??

2013-02-25 @ 13:11:33
Postat av: Lovisa

Oh, btw, mitt namn raderades visst i förra inlägget! :0

2013-02-25 @ 13:12:18
Postat av: Johanna

Jag har en kollega som är gravid. Hon känner lite som du (å som jag när det begav sig) att hon är fortfarande samma person, förutom att hon bär på en till person. Hon tycker det är jobbigt att gå upp i vikt, få mage och tycker inte heller om att folk tar sig frihet att kladda på hennes mage. På ett möte börjar en annan kollega till oss ropa över hela rummet innan vi satte igång: VISA MAGEN! FÅSE HUR DU SER UT! Nä, sa min gravida kollega. Jag vill inte. JO; STÄLL DIG UPP SÅ FÅR VI SEEEEE! Jag blev så arg. Så jag ställde mig upp, putade ut mitt fläsk över jeanskanten och sa Du kan få titta på min mage istället, det är minst lika intressant! Det var ingen som ville känna på den, dock. Fast jag fick den nästan lika stor som min gravida kollegas. I made my point, though! Håhåjaja, skulle kunna skriva en avhandling i folks beteende kring gravida magar. Pussa Vera från faster, jag är så tacksam att jag fick bonda i alla fall lite grann med henne i påskas. :)

2013-05-02 @ 18:13:43
URL: http://johannareb.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0