Hej.

Hejhej.
Jag tänkte så här va:
Det finns så himla många bloggar i världen. Därför kan det lika gärna få finnas en till från och med nu, nämligen min.
Jag tror det sägs då här va:
För att lyckas i bloggosfären (och lite överrallt annars också) är det viktigt att profilera sig. Det vill säga, har du inte redan en profil måste du kvickt som attan ta och skaffa en. Annars kommer ingen att vilja läsa om dig.
Folk gillar att veta vad de får, folk gillar också att slippa bli förvirrade, dvs helst inte behöva använda fler än högst (!) tre ord för att beskriva vad du representerar, skriver om, gestaltar, eller vill förmedla. Det är ju liksom lite i tiden det där;
stora rubriker,
ett alldeles lagom catchy signum, gestaltat i profilbilder och statusuppuppuppdateringar,
färdigpaketerat och helst utan tuggmotstånd.
Det personliga och unika måste samtidigt vara jävligt tilltalande och ensidigt, annars kan det va.
Istället, tänker jag då va:
Jag vill jättemycket. Jag vill, och är, och gillar jättemycket, och jag tror liksom inte att jag är ensam om det.
Ofta vill jag klä på mig eyeliner och 60-tals klänningar, lika ofta vill jag sätta bo i min lite för stora One Up-super Mario-hoodie. Ofta vill jag krypa upp i min röda sammetsfåtölj med teångor under näsan, och läsa Martina Lowden och stryka under ungefär varannan mening för att det är så hiskeligt vackert, men lika ofta spiller jag ut dippsås när jag äter popcorn framför Sex and the City.
Jag har en nästan klar utbildning som handlar om att ta hand om det vi har, om att linoljefärg gifter sig bra med en locklistpanel och att hus kan vara tankar, och tankar kan sparas och bevaras på olika sätt.
Lyckligast i världen blir jag av att ta fram mina jättemånga plastpärlor i trettiotvå olika färger, och platt-lägga en ny nintendofigur. Eller sortera papper i prydliga högar.
Hej. Välkommen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0