dollfacedeluxe

 

 

Satt för någon vecka sedan hemma hos min goda vän Karro, och pimplade te, sniffade Nag Champa (som alltså är en rökelse, om nu någon tvivlade...) och ämnade sätta nålen i ett fantastiskt stycke grönt sammetstyg jag köpt samma dag. Bild på detta kommer! 

Men så länge, har ni tänkt på hur snygga äldre symaskiner är? Bakelitknappar (har min i alla fall) och en slags...pampighet i märkes-utformningen som inte riktigt finns på modernare varianter. Tycker i varje fall jag inte att jag sett. Liksom så här:

 

S    I    N    G    E     R

 

 

så sjukt mycket finare än typ:

 

för att försöka härma en 90-tals-logotyp. Typ kursiv och gärna med några käcka revärer här och där. Lite fart och fläkt. Käckt käckt. NOT.

Nej, pampigt och pompöst ska det vara, gärna i röd sammetsgardin-färg och med spak-dragnings-placeringar som ger ytterligare eftertryck åt märkets text. Ska det va så ska det va. 

 

Tja, en liten symaskinsdesigns-analys så här på torsdagskvällen liksom. Varför inte? :)

 

Puss på er!

 

Så här såg jag ut för några dagar sen. 60-tals mod-klänning från Tradera, skor från Röda Korset.

Ser ni tyget med de blå elefanterna i bakgrunden förresten? Det är ett lakan för ett barntäcke som vi fått av Martins mamma, som jag tror är från 70-talet....och nu för några dagar sen såg jag att samma tyg finns att köpa i nytryck i Marimekkos butik i Haga! Det är alltså värsta rariteten...inte bara snyggt, med andra ord. 

 

Imorgon ska jag på anställningsintervju för bästa affären, hoppas hoppas de vill ha mig. Jag vill nämligen ha dem. 

Borde verkligen försöka sova bort min förkylning nu, så hörs imorgon, sov gött!

 

Detta är vad jag gjort på sistone. Typ hela veckan och större del av föregående. Ovan: Baby-mania. Isolde och Vera, och däremellan Tim. Denna man att tvista om...

Mys med Vader...

 

Köpt en sån dära Beyond Retro-blomgirland! Så fina ju. 

Älskat Majorna ännu lite mer. Om nu det är möjligt.

 

 

Vad var det jag nyss sa...liksom.

 

 

 

 

 

Det är ju precis detta jag tycker är så roligt med mode. Eller uttryckssätt, för den delen. Enligt mig är kläder och "stil" en del av ens eget uttryckssätt, även om detta förstås består av en mängd (medvetna och omdevetna) saker. Och det handlar inte om vad du drar för mått eller om och hur mätbara/medvetna olika delar av den du är, är:

det handlar om glädjen. Och att uttrycka den. 

För egentligen, sen när är "gammal" ett negativt laddat ord? (Och hur många unga människor är idag lyckliga för att de är just unga....?) Varför skulle inte "gammal" lika gärna kunna förknippas med "livsvis"? Eller "klok", eller "lugn" eller något sådant? 

 

Nej, ung är något jag blivit på senare år. Tur är väl det.

 

I min beiga hipsterkasse finns följande: en fet present-champagne (present till mig, skola nu korkas upp!),

en knallrosa tröja stickad av min mamma, samt en mycket tunn plånbok.

 

 

Autfit: Blus fyndad på Saron i torsdags för 60 skrajsna kronor (vääärt).

Kjol: American Apparel, Strumpbyxor från H&M och dojor från Asos.

Hehe. Nu jävlar.

 Jaaa, jag bestämde mig tillslut för att jag hade råd med en Way out west-biljett ändå....för fredagen bara, men ändå! Detta är den första artisten som mötte oss i duggregnet, War om Drugs kallade sig dem. Snygg dude i snygg jeansjacka. 60/70-talsflirt-gubbrock-electroish. Mumma.

 

Alltså, vem kom på detta??

 

 Den här var dock helt ok god! Nästan lika god som snygg.

 

 

 Lite kändis-spotting hanns med. Här Sandra från den superfina Niotillfem. En person som skriver jättefina saker och alltid har på sig dito, och som jag förstås inte vågade prata med. :)

 

 Ane Brun. Och han den där José. Vi satt mest och drack läsk under den här konserten vill jag minnas. Heh.

 

Man vet aldrig med det där tåget alltså. 

 

 Detta är mina pjucks för dagen! Jag gick från att vara säker på att jag skulle slå ihjäl mig, till att skutta fram alldeles jätte bekvämt. (tja.) Två andra fördelar (förutom det uppenbara faktum att de är så snygga så man avlider) är:

1: Man ser! För första gången i mitt liv behöver jag inte hitta en kirurgiskt perfekt plats att stå på i publiken, och sedan ändå vara tvungen att flytta på mig för att folk ju inte står still, no no: jag ser ändå! Ha.

2: Jag stod över leran och regnet, kan man säga. :) 

 

 Detta är jag med min egenhändigt påsydda krage! Mäkta nöjd. Blusen är Second Hand, från en kompis kompis mormor.

 

 Små helikoptrar flög över oss och spottade ur sig massa flygblad som såg ut som konfetti....fågeln gästspelade bara.

 

 

Dagens höjdpunkt! First aid kit låter nästan exakt likadant på skiva som live. Trist säger ni kanske, helt ok bevis för att man verkligen kan sjunga, säger jag.

 

 

 De är såna gullefjun.

 

 Och och och, det bästa och ballaste av allt under hela den här dagen!!: 

1: Ett par brittiska tjejer från WGSD kommer fram och undrar om de får ta en bild på mig för min outfit är uppenbarligen mycket cool. Och så älskar de mina skor. Och min ring. :D Jej! 

 

2: Ett par andra brittiska tjejer från Topshop-bloggen kommer fram och frågar exakt samma sak. 

 

Egoboost 3000. Och då gör det liksom inte så mycket att jag ändå inte kom med på sidorna, eftersom de ju fotade hela festivalen, samt är internationella vad jag förstår...Jag tar det som en fetingkomplimang ändå! :)

Ska fota outfiten jag hade mer ordentligt, tex imorn....

G'natt så länge!

 

 

 

 

 

En blogg med enbart bilder av äldre damer som gillar att klä sig snyggt. Shiiit, vad detta är jag om 40 år....:D

Fanstastisk idé. U go galz.

 

 

 

 

 

Eftersom jag är retarderad och inte förstår hur jag blir medlem på Pinterest, så kommer här en liten mini-moodboard: den här bruden är så satans snygg och har kläder att dö för. Sån här ska jag också se ut i sommar. Fortsättningen av sommaren. Måste bara skaffa en rödlackerad bil först...

 

En annan grej jag höll på att glömma: 

inför Way out west så fick jag för mig att sy på en krage till en blus jag använder alldeles för sällan. Så här då va:

Man tar ett tyg. I det här fallet från ett plagg man aldrig använder och aldrig kommer att använda, och som inte alls är bra att spara "ifall man någon gång...". Sen kollar man på den här tutorialn. Då ser man ungefär hur stor man ska göra skissen på kragen, ta ett A4 och skissa upp liksom. Anpassa ev lite till (större/mindre skarp sväng...) plagget du vill sy den på, om du som jag vill sy fast den, och inte ha en avtagbar krage. Klipp ut skissen. Lägg på det dubbelvikta tygets avigsida, rita efter kanterna, nåla fast tyget så tygsidorna inte glider omkring, och klipp ut.

 

 

Gör exakt samma sak en gång till. Tataa! Sy ihop kragdel 1, lämna en liten öppning förslagsvis i nack-delen för vrängning. Vräng. 

Gör exakt samma sak en gång till.

 

Nu har du en sån här stilig korv. Eller förhoppningsvis två.

 

I mitt fall var det som så att nack-delarna var lite för långa, så jag kunde klippa av en bra bit på bägge. Detta innebar att "hål"-delen försvann helt och alltså inte behövde sys ihop. Jej!

Sen nålade jag fast delarna (börja med den främre delen, alltså ej nacke-delen!) på innersidan av kanten av halsringningen, hela vägen runt. Sy fast. Bak i nacken överlappade de varandra lite, så jag korrigerade detta lite för hand. Skulle säkert kunnat gjorts snyggare men vafan. Snart har jag så långt hår att ingen ser nacken ändå!

 

Stryk, stryk! Speciellt om du som jag inte hade tid att sätta i något stadgande flicelin mellan krag-lagren...

 

 

Mycket fint, mycket fint! 

Kragen gjorde stor succe faktiskt, men mer om det imorgon....:) 

Detta är vad jag gjort på sistone. Skrivit om hur bra jag är. Det blev en hög. 

 

 

Cv'n. Tanken är att dela ut dem till potentiella ställen jag skulle vilja jobba på. Och enbart sådana ställen jag verkligen verkligen vill jobba på, utan att dessa nödvändigtvis har en tjänst utannonserad. Wildcarding, yeah.

 

Vera tycker om sin pappa. Ibland så mycket att han får en puss.

 

 

Detta är mina helt normala vänner. 

 

Ett gammalt kort. Eller, några månader sedan iaf. Klänningen kostade en hundring på Iris Second hand på Andra Långatan. Tror att ägaren hade sett en minimal fläck någonstans, plus att det fanns en liiiten reva någonstans. Men jesus, lite nål och tråd så vart det löst. Och det här är verkligen en av de där fullträffarna till klänning som man alltid alltid känner sig fin i. :) Inte för att man egentligen någonsin skulle vara något annat än fin, men ibland tycker ju som bekant huvudet en sak och diverse fixa ideer något annat.  Screw that.

 

- - - 

 

Och.

Tack

så galet mycket för alla fina ord jag fått för föregående inlägg. Jag blir så väldigt glad av att höra att någon annan kan beröras av sådant jag känner, och formulerar ner i datorn. Det är helt ok att känna jobbighetskänslor även som mamma. Det viktiga är att inte låta det gå ut över barnen.

Det är inte deras fel om mamma är ledsen en dag, och inte heller deras ansvar på något vis. Punkt. Inte för att jag särskilt ofta har visat mig ledsen i Veras sällskap överhuvudtaget, jag tycker faktiskt hon är för liten för att försöka hantera någon annans käsnslostormar. Den dagen jag kan förklara för henne varför och att mamma och pappa är ledsna någon gång ibland (jag menar man vet ju aldrig vad som kan hända!) den dagen kommer jag att tycka det är mer ok att tex grina även om hon är med. Men där är vi inte riktigt än.

 

Jaja, så resonerar jag i alla fall, därmed inte sagt att det skulle vara mer rätt än alla andra sätt att resonera på. Fast mest rätt för mig.

 

 

 

 

 

 

 

 

Den här klänningen kommer från en affär i Valdemarsvik som är dels el-butik, dels secondhand-affär. Lite spännande kombo där. Den här klänningen hängde helt själv på den gigantiska övervåningen med nästan bara möbler, och var från början typ dubbelt så lång. Efter en ganska så rejäl kortning och tvättning är den betydligt mer modish och betydligt mindre gul. Mmm. Sidenkrage plus sidenrosett: :) Kanske någons brudklänning någon gång på 60-talet?

Strumpbyxor från Monki.

Hårband med minirosor från H&M.

Armband (syns ju fan knappt) är ett med massa disney-berlocker från Disney Couture. Kan visa en bättre bild på det en annan dag, det finnes bland annat ett sagoslott och en askunge-pumpa-droska...bling när den är som fucking bäst.

 

Puss och godnatt!

 

Jag måste måste bara måste skriva det här nu tror jag, huruvida jag sparar det, publicerar det, och/eller låter bli att skämmas för det, det får vi helt enkelt se. 

 

Det här med att få barn. 

Alltså, kom igen.

Man skulle lätt kunna tro att jag är den enda i hela världen som känner så här, men jag tror faktiskt inte att det är så, vad jag däremot tror är att folk är helt otroligt skraja för att prata om sådant här. Så, i ett försök att bli/slå ett slag för Den Lite Mindre Skraja Sara:

Det är inte alltid kul att ha barn. Det är inte alltid kul att vara mamma. Det är inte varje dag jag prisar gud för att jag blivit välsignad med ett barn, i en dessutom relativt "ung" ålder. Nej.

För att det nu inte ska bli några missförstånd så skola nämnas att jag älskar min dotter. Förstås. Hon är den absolut viktigaste mumsigaste och vackraste jag vet. Det roligaste i hela världen är när man blåser henne i magen och hon kiknar av skratt. Jag skulle kunna dö och döda för henne typ 700 gånger om.

(Märkligt det där, det har alltid förefallit mig lätt att skaka på huvudet åt folk som resonerar "öga för öga" osv. Och det gör jag väl fortfarande, det tankesättet är så jävla primitivt och icke-önskvärt så det finns inte. Men jag förstår nu lite mer och bättre att man faktiskt kan känna så, mot det som potentiellt skulle kunna skada Vera.)

 

Alltså. Att ha en dotter är inte helt jävla fel. Att ha Vera är riktigt jävla nice dessutom. 

Att vara mamma, som i att vara och finna sig själv i den rollen; inte helt okomplicerat, dock. Tillåt mig att bespara er klyshorna: att vara någons mamma är faktiskt inte särskilt komplicerat. Tänk på hur du gjorde när du lekte med dockor. Lägg till lite långsiktigt pedagogiskt tänkande och sjukt mycket simultankapacitet, så är du i hamn.

Däremot, att vara en mamma.

 

Med andra ord: Härmed bedöms dina fysiskt tilltalande attribut efter din egenskap av moder, eller kanske snarare; dina fysiskt tilltalande attribut trots att du är en moder. För det är ju lite det uttrycket "milf" säger: Mother I Like To Fuck", alltså någon som uppenbarligen är så snygg att man kan tänka sig att knulla henne/tänka sig att påpeka hur vacker hon är, trots att hon faktiskt(.....) är MORSA!! Jag menar, woo. Då är man het, liksom. När inte ens ett moderskap står i vägen för ens utomordentliga utseende, då alltså. 

 

 

- "GRATTIIIIS, NU ÄR DU VÄL LYCKLIG NU NÄR DU FÅTT BARN!!!!?????????!!!!!!!!!"

 

- Nej. 

Var var jag hade velat säga, eller i alla fall vad jag tänkte när jag fick frågan, kanske 10 dagar efter förlossningen. 

Nej, jag har just genomlidit de värsta och vidrigaste plågor jag (överhuvudtaget inte någonsin kunnat) föreställa mig fanns, gjort detta nonstop i två dygn, blivit hals över huvud brutalt drabbad av påminnelser om diverse sexuella övergrepp jag var utsatt för för några år sedan (vilket var totalt oväntat, jag betraktar dessa minnen som mycket bra bearbetade och anser mig inte vara hindrad av dem i min vardagblablabla, alls.) fått en kropp som gått från 511 graviditetskrämpor till 512 post-förlossningskrämpor, jag kan inte sitta utan att grina, jag kan inte gå på toa utan att grina, jag kan inte se mig i spegeln utan att äcklas eftersom jag där ser någon som är typ 20 kilo tyngre än jag var sist jag såg på mig själv utan ett barn inuti kroppen samt är rejält svullen av 2.5 liters blodförlust samt blodtransfusioner, moderkaks-ut-operationer, kateterskavsår, nålstick mm.mm. 

Ja just det, jag har ett barn också. En liten liten skrämmande liten varelse som jag delvis inte kan titta på utan att gråta eftersom jag är livrädd att hon ska dö, delvis inte titta på utan att gråta eftersom jag inte för mitt liv begriper hur jag ska kunna ta hand om den här lilla personen utan att gå under. Jag orkar ju för fan knappt gå utanför dörrn. Att däremot orka vagga och gå runt med, sitta/stå hukad och försöka amma/mata/trösta/byta blöja dygnet runt, det är något som däremot inte riktigt går att inte-orka. Det gör man bara. Trots att man inte orkar. Trots att man bara vill sova i hundra år, gråta i minst lika många, kräkas på sin förbannat vidriga kropp som _aldrig_någonsin_ känts smutsigare. Och tjockare och fulare. Än nu. Snälla anorexia, ät upp mig. Snälla 30 första dagar, gå fort som fan så jag kan börja banta och träna såinihelvete utan att förlora förståndet av fysisk utmattning, för så här kan man ju för fan inte se ut.

Ja just det ja, bebis var det. 

Så nej, jag är inte lycklig. Alls, faktiskt. I själva verket har jag nog aldrig varit olyckligare. Alla dessa grattis är enbart hån. Grattis till vad? Jag har fått en bebis men jag kan inte glädja mig över henne. Uppenbarligen är det något fel på mig, det är ju nu man ska vara så där oerhört lycklig och mysig till mods, så där som alla pratar om. Den delikata "bebis-bubblan", och alla jävla rosa sockerknastrande små moln: var är dem? Och vem fan har lurat mig att tro att de fanns att hämta här och nu, för en sådan som mig? 

Nej, uppenbarligen var det alldeles för tidigt för mig att skaffa barn. Jag borde helt klart ha väntat några år, kanske hade jag då inte känt mig så bestulen på de där spontandoppen i någon lite för skitig sjö, de där spontanölen i den där solnedgången, de där lite för långa kvällspromenaderna som aldrig behövde svara för någon om mörka-läskiga-buskar, eller -är-det-inte-dags-att-sova-egentligen-tider. Ja, så är det nog. Det var för tidigt. Hade jag väntat några år så hade allt det där inte alls varit lika viktigt för mig, då hade jag säkert...liksom...inte känt att jag haft så mycket att förlora. För så är det ju, när man blir äldre så sinar ju stunderna av livsglädje. Eller hur? Och då kan man lika gärna fylla på med lite barn? Liksom, blåsa liv i den där meningen med livet igen, varaktig ungefär tills de fyller 20 och flyttar hemifrån. Men då är man ju för fan så gott som död ändå. 50 plus och allt. 

Ja det var säkert för tidigt, smaaaart Sara, så dags att tänka på det nu. 

 

 

 

Nu har det gått ett år sedan jag var mitt uppe i det här delikata känslokaoset. 

På min dotters ettårsdag var jag glad över att hon vuxit så fint, glad över att hon kan så mycket redan och är glad och frisk som en porlande lokakälla, förundrad över att hon nu är äldre än den allra första sekvensen jag har på film av när jag är liten. Jag är där ca 10 månader och i mina ögon, varje gång jag sett filmen, jättejätteliten. Nu är Vera äldre än den där lilla varianten av mig. Galet och svindlande.

 

Samtidigt tänker jag en hel del på hur saker och ting var då, och varför jag kände som jag kände, upplevde saker och ting som jag gjorde. 

Jag tänker mig att det i sig inte är så konstigt att man, när man kämpat i över tio års tid med att hitta en bra relation till sin kropp och sitt jag i kroppen, upplever det ganska så traumatiskt när dessa utgångspunkter (var kroppen börjar/slutar, hur kroppen känns och fungerar och klarar av) så väldigt snabbt förändras. Kanske borde jag förutsett det, kanske borde min barnmorska förutsett det, kanske borde jag förberett mig på andra sätt, eller/och fått hjälp att förbereda mig på andra sätt. Inte vet jag, och det spelar kanske ingen jättestor roll längre, mer än att jag verkligen hoppas och önskar att fler skulle våga prata om sådana här känslor utan att skämmas, utan att vara så förtvivlat rädda för att bli stämplade som "dåliga mammor". 

 

1: Jag är ingen dålig mamma, men säkert inte en perfekt mamma heller. Jag hoppas och jobbar på och önskar att Vera ska slippa känna som jag gjorde när och om hon väljer att skaffa barn, av den enkla anledningen att hon fått med sig en sån trygghet och stolthet över sig och sin kropp, att hon inte behövt samla på sig massa smärtsamma minnen om dumma saker man utsatt sin kropp för och som därmed riskerar att poppa upp i sårbara situationer. Det är det allra allra viktigaste.

 

2: Folk, jag själv inkluderad, skulle kunna bli bra mycket bättre på att prata om saker som inte bara inkluderar rosa moln, regn och kalorier. Skärp er. Känslor bits inte.

 

3: Barn är inte meningen med livet. Inte mitt liv, i alla fall. Barn är inte beviset på den ultimata kärleks-manifesteringen-som-inte-går-att-leva-utan. Jag är väldigt mycket mer än bara mamma. Småbarnstiden gör det dock ganska svårt att finna tid till att leva ut allt det där andra man vill, vilket gör att jag inte alltid är så förtjust i att vara småbarnsmamma. Veras kinder är silkeslena och vackrast i världen även ( eller kanske i synnerhet) när dem är nedkletade med snor och tomatsås, just för att de är hennes, men ärligt talat; det är inte kul att bli väckt minst tre gånger varje natt för att sedan vara tvungen att gå upp någon gång mellan 5 och 7 eftersom detta tydligen klassas som morgon i ettåringarnas värld.

Det är verkligen inte kul.

Antingen är det tiden eller också orken som inte räcker riktigt så mycket som jag hade önskat, och kanske är det just det som jag känner sådan...ovilja emot. Det känns så fruktansvärt tråkigt att vara förhindrad att göra saker och ting på sitt sätt, när man nu slutligen liksom hittat fram till sitt sätt, och vågar (någorlunda) stå för att det ser ut som det gör. Det är tråkigt, även om tillvaron är berikad på andra sätt, tex genom ett kiknande skratt och en bullig silkesmage. 

 

4: Jag vill vara en trygg punkt och ett stöd för Vera, ett så pass bra stöd att hon också när hon kommit över sitt tonårs-jag-hatar-min-mamma-och-allt-hon-gör-och-inte-gör, ska kunna söka det stödet självmant. Jag tänker alltid vara stolt över att hon är den hon är och gör det hon gör, oavsett vad andra kan tycka och tänka om det, och oavsett om hon nu vid ett års ålder väljer att stirra skeptiskt på folk (något som är helt otroligt väl kommenterat, och tydligen ganska svårt att hantera av typ alla. För helvete, alla barn kan inte skylta med solskensleenden och Kulla-Gulla-humör jämnt och ständigt, tror knappast det har med Dig Personligen Vuxna Människa att göra. Live with it.)

Jag vill vara en så bra förebild jag kan för Vera. Jag vill visa henne att det är ok att inte vilja kramas bara för att en vuxen vill det, det är ok att kramas bara och enbart om man själv känner för det. Kroppen ska inte vara något jävla medel för att uppfylla vuxnas förväntningar eller föreställningar, punkt. Jag vill visa henne att det är ok att säga ifrån. Det är ok att visa känslor. Det är ok att låta bli att visa känslor om man inte känner sig bekväm med att visa dem. Det är ok att skratta för högt. Det är ok att sjunga falskt. Det är ok att gilla Nordman. Eller chicklit. Eller pasta med gräddsås, även om man är tjej, och utan att ursäkta sig med "ja, jag ska ju ändå träna imorgon....hehehehehehehehhöhö."

 

Jag hoppas att Vera ska ha sett att hennes morsa ha många glädjeämnen i livet, ha sett att man kan ha det, att de finns och för henne med.

Och att hon ska vara hyfsat nöjd när hon flyttar hemifrån, om si så där 20 år.

 

 

 

Strumpor:  Lindex

Kjol: American Apparel

Tröja: Saronkyrkans second hand

Väska och rosett: American Apparel.

Jej!

 

Nu åker jag till Åsa och gör mig obloggbar i ett par dagar...men glöm för all del inte att buda på mina auktioner som går ut ikväll! :)