dollfacedeluxe

Fair enough.

Jag måste måste bara måste skriva det här nu tror jag, huruvida jag sparar det, publicerar det, och/eller låter bli att skämmas för det, det får vi helt enkelt se. 

 

Det här med att få barn. 

Alltså, kom igen.

Man skulle lätt kunna tro att jag är den enda i hela världen som känner så här, men jag tror faktiskt inte att det är så, vad jag däremot tror är att folk är helt otroligt skraja för att prata om sådant här. Så, i ett försök att bli/slå ett slag för Den Lite Mindre Skraja Sara:

Det är inte alltid kul att ha barn. Det är inte alltid kul att vara mamma. Det är inte varje dag jag prisar gud för att jag blivit välsignad med ett barn, i en dessutom relativt "ung" ålder. Nej.

För att det nu inte ska bli några missförstånd så skola nämnas att jag älskar min dotter. Förstås. Hon är den absolut viktigaste mumsigaste och vackraste jag vet. Det roligaste i hela världen är när man blåser henne i magen och hon kiknar av skratt. Jag skulle kunna dö och döda för henne typ 700 gånger om.

(Märkligt det där, det har alltid förefallit mig lätt att skaka på huvudet åt folk som resonerar "öga för öga" osv. Och det gör jag väl fortfarande, det tankesättet är så jävla primitivt och icke-önskvärt så det finns inte. Men jag förstår nu lite mer och bättre att man faktiskt kan känna så, mot det som potentiellt skulle kunna skada Vera.)

 

Alltså. Att ha en dotter är inte helt jävla fel. Att ha Vera är riktigt jävla nice dessutom. 

Att vara mamma, som i att vara och finna sig själv i den rollen; inte helt okomplicerat, dock. Tillåt mig att bespara er klyshorna: att vara någons mamma är faktiskt inte särskilt komplicerat. Tänk på hur du gjorde när du lekte med dockor. Lägg till lite långsiktigt pedagogiskt tänkande och sjukt mycket simultankapacitet, så är du i hamn.

Däremot, att vara en mamma.

 

 

"Jaha, nu är du en sån där milf då ja! Hehe. He."

 

Med andra ord: Härmed bedöms dina fysiskt tilltalande attribut efter din egenskap av moder, eller kanske snarare; dina fysiskt tilltalande attribut trots att du är en moder. För det är ju lite det uttrycket "milf" säger: Mother I Like To Fuck", alltså någon som uppenbarligen är så snygg att man kan tänka sig att knulla henne/tänka sig att påpeka hur vacker hon är, trots att hon faktiskt(.....) är MORSA!! Jag menar, woo. Då är man het, liksom. När inte ens ett moderskap står i vägen för ens utomordentliga utseende, då alltså. 

 

 

- "GRATTIIIIS, NU ÄR DU VÄL LYCKLIG NU NÄR DU FÅTT BARN!!!!?????????!!!!!!!!!"

 

- Nej. 

Var var jag hade velat säga, eller i alla fall vad jag tänkte när jag fick frågan, kanske 10 dagar efter förlossningen. 

Nej, jag har just genomlidit de värsta och vidrigaste plågor jag (överhuvudtaget inte någonsin kunnat) föreställa mig fanns, gjort detta nonstop i två dygn, blivit hals över huvud brutalt drabbad av påminnelser om diverse sexuella övergrepp jag var utsatt för för några år sedan (vilket var totalt oväntat, jag betraktar dessa minnen som mycket bra bearbetade och anser mig inte vara hindrad av dem i min vardagblablabla, alls.) fått en kropp som gått från 511 graviditetskrämpor till 512 post-förlossningskrämpor, jag kan inte sitta utan att grina, jag kan inte gå på toa utan att grina, jag kan inte se mig i spegeln utan att äcklas eftersom jag där ser någon som är typ 20 kilo tyngre än jag var sist jag såg på mig själv utan ett barn inuti kroppen samt är rejält svullen av 2.5 liters blodförlust samt blodtransfusioner, moderkaks-ut-operationer, kateterskavsår, nålstick mm.mm. 

Ja just det, jag har ett barn också. En liten liten skrämmande liten varelse som jag delvis inte kan titta på utan att gråta eftersom jag är livrädd att hon ska dö, delvis inte titta på utan att gråta eftersom jag inte för mitt liv begriper hur jag ska kunna ta hand om den här lilla personen utan att gå under. Jag orkar ju för fan knappt gå utanför dörrn. Att däremot orka vagga och gå runt med, sitta/stå hukad och försöka amma/mata/trösta/byta blöja dygnet runt, det är något som däremot inte riktigt går att inte-orka. Det gör man bara. Trots att man inte orkar. Trots att man bara vill sova i hundra år, gråta i minst lika många, kräkas på sin förbannat vidriga kropp som _aldrig_någonsin_ känts smutsigare. Och tjockare och fulare. Än nu. Snälla anorexia, ät upp mig. Snälla 30 första dagar, gå fort som fan så jag kan börja banta och träna såinihelvete utan att förlora förståndet av fysisk utmattning, för så här kan man ju för fan inte se ut.

Ja just det ja, bebis var det. 

Så nej, jag är inte lycklig. Alls, faktiskt. I själva verket har jag nog aldrig varit olyckligare. Alla dessa grattis är enbart hån. Grattis till vad? Jag har fått en bebis men jag kan inte glädja mig över henne. Uppenbarligen är det något fel på mig, det är ju nu man ska vara så där oerhört lycklig och mysig till mods, så där som alla pratar om. Den delikata "bebis-bubblan", och alla jävla rosa sockerknastrande små moln: var är dem? Och vem fan har lurat mig att tro att de fanns att hämta här och nu, för en sådan som mig? 

Nej, uppenbarligen var det alldeles för tidigt för mig att skaffa barn. Jag borde helt klart ha väntat några år, kanske hade jag då inte känt mig så bestulen på de där spontandoppen i någon lite för skitig sjö, de där spontanölen i den där solnedgången, de där lite för långa kvällspromenaderna som aldrig behövde svara för någon om mörka-läskiga-buskar, eller -är-det-inte-dags-att-sova-egentligen-tider. Ja, så är det nog. Det var för tidigt. Hade jag väntat några år så hade allt det där inte alls varit lika viktigt för mig, då hade jag säkert...liksom...inte känt att jag haft så mycket att förlora. För så är det ju, när man blir äldre så sinar ju stunderna av livsglädje. Eller hur? Och då kan man lika gärna fylla på med lite barn? Liksom, blåsa liv i den där meningen med livet igen, varaktig ungefär tills de fyller 20 och flyttar hemifrån. Men då är man ju för fan så gott som död ändå. 50 plus och allt. 

Ja det var säkert för tidigt, smaaaart Sara, så dags att tänka på det nu. 

 

 

Eller?

 

Nu har det gått ett år sedan jag var mitt uppe i det här delikata känslokaoset. 

På min dotters ettårsdag var jag glad över att hon vuxit så fint, glad över att hon kan så mycket redan och är glad och frisk som en porlande lokakälla, förundrad över att hon nu är äldre än den allra första sekvensen jag har på film av när jag är liten. Jag är där ca 10 månader och i mina ögon, varje gång jag sett filmen, jättejätteliten. Nu är Vera äldre än den där lilla varianten av mig. Galet och svindlande.

 

Samtidigt tänker jag en hel del på hur saker och ting var då, och varför jag kände som jag kände, upplevde saker och ting som jag gjorde. 

Jag tänker mig att det i sig inte är så konstigt att man, när man kämpat i över tio års tid med att hitta en bra relation till sin kropp och sitt jag i kroppen, upplever det ganska så traumatiskt när dessa utgångspunkter (var kroppen börjar/slutar, hur kroppen känns och fungerar och klarar av) så väldigt snabbt förändras. Kanske borde jag förutsett det, kanske borde min barnmorska förutsett det, kanske borde jag förberett mig på andra sätt, eller/och fått hjälp att förbereda mig på andra sätt. Inte vet jag, och det spelar kanske ingen jättestor roll längre, mer än att jag verkligen hoppas och önskar att fler skulle våga prata om sådana här känslor utan att skämmas, utan att vara så förtvivlat rädda för att bli stämplade som "dåliga mammor". 

 

1: Jag är ingen dålig mamma, men säkert inte en perfekt mamma heller. Jag hoppas och jobbar på och önskar att Vera ska slippa känna som jag gjorde när och om hon väljer att skaffa barn, av den enkla anledningen att hon fått med sig en sån trygghet och stolthet över sig och sin kropp, att hon inte behövt samla på sig massa smärtsamma minnen om dumma saker man utsatt sin kropp för och som därmed riskerar att poppa upp i sårbara situationer. Det är det allra allra viktigaste.

 

2: Folk, jag själv inkluderad, skulle kunna bli bra mycket bättre på att prata om saker som inte bara inkluderar rosa moln, regn och kalorier. Skärp er. Känslor bits inte.

 

3: Barn är inte meningen med livet. Inte mitt liv, i alla fall. Barn är inte beviset på den ultimata kärleks-manifesteringen-som-inte-går-att-leva-utan. Jag är väldigt mycket mer än bara mamma. Småbarnstiden gör det dock ganska svårt att finna tid till att leva ut allt det där andra man vill, vilket gör att jag inte alltid är så förtjust i att vara småbarnsmamma. Veras kinder är silkeslena och vackrast i världen även ( eller kanske i synnerhet) när dem är nedkletade med snor och tomatsås, just för att de är hennes, men ärligt talat; det är inte kul att bli väckt minst tre gånger varje natt för att sedan vara tvungen att gå upp någon gång mellan 5 och 7 eftersom detta tydligen klassas som morgon i ettåringarnas värld.

Det är verkligen inte kul.

Antingen är det tiden eller också orken som inte räcker riktigt så mycket som jag hade önskat, och kanske är det just det som jag känner sådan...ovilja emot. Det känns så fruktansvärt tråkigt att vara förhindrad att göra saker och ting på sitt sätt, när man nu slutligen liksom hittat fram till sitt sätt, och vågar (någorlunda) stå för att det ser ut som det gör. Det är tråkigt, även om tillvaron är berikad på andra sätt, tex genom ett kiknande skratt och en bullig silkesmage. 

 

4: Jag vill vara en trygg punkt och ett stöd för Vera, ett så pass bra stöd att hon också när hon kommit över sitt tonårs-jag-hatar-min-mamma-och-allt-hon-gör-och-inte-gör, ska kunna söka det stödet självmant. Jag tänker alltid vara stolt över att hon är den hon är och gör det hon gör, oavsett vad andra kan tycka och tänka om det, och oavsett om hon nu vid ett års ålder väljer att stirra skeptiskt på folk (något som är helt otroligt väl kommenterat, och tydligen ganska svårt att hantera av typ alla. För helvete, alla barn kan inte skylta med solskensleenden och Kulla-Gulla-humör jämnt och ständigt, tror knappast det har med Dig Personligen Vuxna Människa att göra. Live with it.)

Jag vill vara en så bra förebild jag kan för Vera. Jag vill visa henne att det är ok att inte vilja kramas bara för att en vuxen vill det, det är ok att kramas bara och enbart om man själv känner för det. Kroppen ska inte vara något jävla medel för att uppfylla vuxnas förväntningar eller föreställningar, punkt. Jag vill visa henne att det är ok att säga ifrån. Det är ok att visa känslor. Det är ok att låta bli att visa känslor om man inte känner sig bekväm med att visa dem. Det är ok att skratta för högt. Det är ok att sjunga falskt. Det är ok att gilla Nordman. Eller chicklit. Eller pasta med gräddsås, även om man är tjej, och utan att ursäkta sig med "ja, jag ska ju ändå träna imorgon....hehehehehehehehhöhö."

 

Jag hoppas att Vera ska ha sett att hennes morsa ha många glädjeämnen i livet, ha sett att man kan ha det, att de finns och för henne med.

Och att hon ska vara hyfsat nöjd när hon flyttar hemifrån, om si så där 20 år.

 

 

 

Sara!!
Ligger för tillfället nerbäddad med lunginflammation och har för en gångs skull tid att gå igenom alla bloggar jag aldrig annars hinner läsa. Det här är nåt av det bästa jag läst av dig. Modiga, fina, starka Sara! Jag blir så glad och imponerad över att du vågar skriva exakt vad du känner, tänker och tycker.
Precis som du skriver så tror jag att väldigt många fler än du tänker så här, men inte vågar prata om det.
Det behövs pratas om sånt här!

<3

Helt sjukt bra skrivet. Jag förbereder mig på det värsta, och jag är glad att jag har såna som dig som är ärliga och berättar hur det verkligen är. För självklart så är jag också livrädd. Livrädd för att förlora mig själv, för att helt gå upp i en mammaroll, livrädd för att "bli en milf" (fy fan) och lika rädd för att INTE bli en milf hur jävla sjukt det än må låta. Det finns så mycket med det här som är så oerhört viktigt. Kitty Jubring är en bloggare jag läser som just nu berättar öppet om sin förlossningsdepression. Det hjälper såna som mig att tycka att det är okej att jag avskytt varje minut av min graviditet. Och att det kanske är okej om jag inte älskar att bli mamma heller. Tack!